igår var verkligen jättehemskt. jag var inte alls beredd på allt som hände, att det skulle hända liksom. jag vet inte... jag kanske var elak mot någon på msn, förlåt om jag var det... men jag visste inte vad jag höll på med. jag var bara så rädd för allt, och sen var det jättemånga som försökte vara snälla mot mig och sa att dom kunde komma till mig och att jag kunde ringa och allting... jag vet att ni försökte vara snälla men jag blev bara mer och mer rädd. jag vet inte ens vad jag var rädd för. den enda som lyckades få mig att tänka framåt var scott... jag är ledsen alla men jag är verkligen jättefeg av mig. :/ jag skulle aldrig vågat ringa honom eller att någon skulle komma hit även fast jag behövde det egentligen, så jag blev bara mer stressad av det. egentligen borde jag väll loggat ut från msn och gjort något annat men jag ville inte vara själv... jag är livrädd för att bli ensam.

jag träffade jonas på stationen imorse. han ringde mig hela natten och pratade och allting. han hade tydligen fått låna en gammal mobil av ezra så han kunde ringa ifall han tappade bort sig på vägen. det ju fem byten mellan stockholm och här och det kanske inte är så lätt om man är så full som jonas var. jag tror ezra försökte supa ner honom eller nått... i vilket fall så kastade jag mig i famnen på honom och började gråta ännu mer när han kom hem. vilket kanske var dumt eftersom han var bakis och så också... men jag blev bara så glad av att se honom igen. så glad för att han kom hem till mig igen.

jag vet att jag fick honom att framstå som ett monster igår till alla... som jag skrev till igår. men jonas är verkligen inget monster! det är så lätt att se på alla dåliga saker när något sånt som hände igår händer. det sa scott... att man måste fokusera på det bra. och det gjorde jag så jag lyckades sluta gråta efter en stund, och så tänkte jag på allt bra som jonas har gjort för mig... att han varit så snäll mot mig redan från början, första gången vi träffades när han kom ner till mig i stockholm så gjorde han inget mer än jag kände att jag vågade. och han tar hand om mig när jag är ledsen, han skrattar med mig när jag är glad. han ser efter mig. det är därför han bryter mina simkort om jag ger ut mitt nummer till någon... jag vet inte hur många som vet det men för något år sen gav jag ut mitt nummer till en som sa sig vara lika gammal som jag men han var typ 40 eller nått, och han började följa efter mig och sånt... det var jätteläskigt. och jag har berättat det för jonas och han försöker bara skydda mig... han vill bara mitt bästa. så snälla... jonas är inget monster och låser in mig och inte låter mig leva. för jag har aldrig levt så mycket som när jag träffade jonas. han har visat mig vad riktigt kärlek är. hel, och fulländad kärlek... kärlek som den ska vara. han har visat mig allt som man ska veta, han ser efter mig och jag älskar honom så mycket. jag kommer aldrig lämna honom. aldrig. han får kasta ut mig först...

jonas, jag älskar dig. du är det finaste som hänt mig någonsin. låt det alltid vara vi. jag lovar att försöka vara lugnare nästan gång du vill åka till ezra, om du lovar att säga till mig först så jag vet. älskar dig älsklingen.