jag vill bara be om ursäkt för att det jag skrev här innan. jag har inte mått så himla bra den senaste tiden, vilket jag tror många förstår som vet vad som hände mellan mig och jonas. jag låtsas att allt är bra och att jag inte bryr mig så mycket, att jag visste att det skulle komma och allt, men det gjorde jag inte. jag visste ingenting och sen bara kom det som en blixt från klar himmel. jag älskade verkligen jonas (jag vet inte alls vad jag känner för honom längre eftersom han inte ens pratar med mig) och jag mår inte alls bra. jag försöker att göra bra ifrån mig, jag försöker klara skolan, jag försöker vara glad och jag försöker logga in så ofta jag kan, men ibland så orkar jag bara inte. jag har huvudvärk hela tiden, och min psykolog säger att alla dom där spänningarna som jag hade hela tiden innan men som hon fått bort det mesta av är tillbaka. det är som om vi måste börja om på ruta ett igen, och det gör mig så himla frustrerad och arg och ledsen på samma gång. jag vill inte vara såhär, men det finns inte så mycket jag kan göra just nu. att göra slut med någon är verkligen det mest jobbiga i hela världen, speciellt om den andra gick direkt över till någon annan. :/
förhoppningsvis blir det bättre när jag slipper vara själv hela tiden. eftersom grus och slyna är med jonas och ezra nu så har jag inte ens dom att vara med. jag går till skolan på morgonen, är nästan alltid ensam där, kommer hem och är ensam tills jag går och lägger mig. jag känner mig som en eremit. :/ helt ensam i min egna lilla värld. mina papper är slut, så jag försöker ta lite från skolan när jag får chansen. jag tror aldrig jag har ritat så mycket som jag har gjort den senaste tiden, och det är saker som jag inte ens är stolt över för det mesta. jag vet inte om ni läste vad jonas skrev om mig i sin blogg? att han var hård mot mig och så... jag fattar det nu. jag fattade det inte förut för han har alltid varit så. men jag märker nu att han inte alls är så mot ezra (av det lilla jag läst och hört). fast jag skyller inte på någon. inte jonas och inte mig själv heller. jag tror det bara böev så och sen gjorde varken han eller jag något för att försöka fixa det.
jag saknar grus och milo. jag saknar min mamma och jag saknar till och med pappa. men mest av allt saknar jag jonas. jag saknar att vänta på honom på kvällen, att få en puss när han kom hem, jag saknar våra masschattar och jag saknar att krypa ner med honom i sängen på kvällen även fast han oftast redan sov. jag saknar hur det var för inte alls så länge sedan. varför har ingen hittat på någon tidsmaskin än? jag vill inte vara här.
varför känns allt så fel?
